Ett skriva-av-sig -inlägg

som kanske inte är det roligaste att läsa. Tycker du inte om negativa inlägg med mycket pessimism i sig -SLUTA läs nu då!
Idag behöver jag skriva ner hur jag känner och eftersom det är min blogg har jag rätt att göra det!

Har känt i några veckor att humöret gått upp och ner. Vissa dagar har allt känts piss och andra dagar skrattar jag åt de dåliga dagarna.

Men nu har det dåliga hållt i sig i 2 veckor. Jag har känt mig så totalt ensam. Trots att barnen är här varannan vecka känner jag mig riktigt ensam. Jag tror helt och hållet på att människan behöver ha en partner att dela glädje och sorg med. Jag är en sådan människa. Jag behöver någon att dela min glädje och sorg med.

Tidigare i veckan var jag på arbetsintervju för de 2 jobb jag skrivit om innan. Allt kändes bra när jag gick därifrån, trots att jag var totalt oförberedd inför intervjun som jag blev kallad till 2 timmar innan. Jag ville ringa någon och berätta men vem ska jag ringa? Visst finns det familj men jag har ingen som finns så där nära nära mig utanför familjen. Jag trodde ett tag att jag hittat en som ville dela allt med mig men jag kan ha misstagit mig eftersom det är inte bara dubbla signaler utan trippelsignaler som gör mig helt förvirrad.

Jag vill ha någon som kan ge mig en kram och säga att jag duger precis som jag är och att jag inte alls är den där misslyckade personen som jag känner mig som. Jag behöver uppmärksamhet och bekräftelse. Jag behöver kärlek och närhet. Jag behöver någons axel som mitt huvud kan luta mot och en famn att krypa in i så jag inte känner mig så ensam!

Jag vet att kraven jag känner till stor del beror på mig själv och att det är jag själv som satt upp de kraven. Men jag vet också att andra förväntar sig saker av mig: bli klar med skolarbetet, få jobb, få en stabil ekonomi och tro mig, det finns inget jag hellre vill än allt det! Jag vill tjäna egna pengar så jag kan slippa känna mig som white trash som inte har råd med kläder eller roliga saker med barnen.

Jag mår så dåligt varje gång barnen berättar om alla fina saker de får från pappans sida där det finns en mera stabil ekonomi för jag vill ju kunna ge dem fina saker också. Jag vill inte behöva äta mindre mat en månad för att jag inte annars har råd med saker till Felicias 6 årskalas. Jag vill inte behöva fudnera på sista utvägar för att få in pengar till jul. Visst kommer de att få saker av släkt och familj iaf men jag som deras mamma vill också kunna ge. Jag vill inte gråta mig till sömns för att pengarna inte räcker. Jag kan säga att det bidrag man får från socialen räcker till det nödvändigaste men komemr det kalas eller som nu jul, då räcker det inte.



Fick chansen att åka till Ullared i helgen och blev så glad eftersom där kan man fynda kläder och julklappar till barnen men då kom nästa bakslag -ingen kan vara barnvakt. Det handlade om sammanlagt 14 timmar på lördag men alla som jag ringde till hade olika anlednignar till varför de inte kunde. Jag blir så trött. Klart jag förstår att det inte alltid passar men varför ska det bli så när jag såg en ljusning på julklapps- och klädproblemet.
H-es j-a skit %&¤()##/"==((/"&#%..

Och som kronan på verket fick jag inte det jobbet jag verkligen ville ha. Jobb nr 2 har jag inte hört något om än vilket inte gör mig mer säker. Förstår inte. Måste vara något fel på mig? Jag fick kommentarer som: du verkar glad, spontan och har glimten i ögat under intervjun och att jag inte har examensbeviset i handen verkade inte vara något problem. Men vad är det då? Har jag dålig karma av någon anledning?

Jag försöker förtvivlat få igång mitt liv på alla sätt: vikten, skolarbetet, jobb och ekonomi men allt raserar som ett ömtåligt korthus. När jag mår så här dåligt äter jag. Inte bara som vanligt utan jag har ett mycket komplicerat förhållande till mat. Igår och isdag tryckte jag i mig sammanlagt 1 L läsk och 2/3 mandeltårta. Själv! Jag kommer inte på det förrän efteråt. Det är precis som att jag gör det undermedvetet för jag kommer inte ens ihåg smaken efteråt. Som en black-out.
Nu mår jag illa istället. Och orkar inte skriva på det där tråkiga examensarbetet. Fast jag vet att jag måste. Men jag får inte ihop det till något vettigt i mitt huvud. För mycket saker som snurrar.

Här kommer några låtar som går på repeat hemma hos mig..man får vara martyr ibland..














RSS 2.0