30 års kris?


Vet inte om det är nu när man börjar bli äldre som kroppen inte orkar så mycket längre..usch..om 2 månader fyller jag 30 år! Kan ni förstå detta!? 30 år och vad har jag gjort i mitt liv? Vad har jag åstadkommit? Förutom två underbara, friska döttrar har jag misslyckats med det mesta. Jag är en ensamstående, överviktig, arbetslös, obehörig förskollärare utan körkort. Hmm..låter inte så bra Angelica!

När man skriver/säger sådana saker så är det alltid någon som retar sig och tycker att man kan rycka upp sig och ta tag i de problemen. Men det är ju det jag har försökt med så många gånger att jag har tappat inspirationen och motivationen till det just nu. Jag är en sådan person som ställer stora krav på mig själv. Jag vet om detta och har under perioder försökt arbeta med det men tillhör A-personligheterna och det är svårt att komma ifrån detta. När jag har stor press på mig eller något inte blir som jag vill/tänkt mig/planerat så blir det som en ond cirkel. Jag vänder det på något sätt inåt och ser det som ett misslyckande. Finns nog ingen som kan vara så nedlåtande mot mig som just jag själv kan. Ibland kan jag tycka att allt som jag anser negativrt med mitt liv är som ett straff jag får för något jag gjort fel i annat sammanhang. Låter inte riktigt normalt jag vet. Å andra sidan har jag aldrig påstått att jag är helt normal heller. Jag tröstäter i perioder men förstår sedan inte varför. Jag är ju medveten om mitt förhållande till mat så då borde det ju vara lätt att bara sluta. Är det inte så man säger när det gäller andra sorters missbruk: att första steget är att tala om för sig själv att man har ett problem. Det har jag konstaterat flera gånger. Men hur ska jag gå vidare är en annan sak.

I min närhet har jag personer som inte ger konstruktiv kritik utan bara slänger ut sig hur de tycker och tänker. Ibland utan att tänka på hur eller vad man säger. Ibland tänks det kanske inte heller på hur personen man säger det till uppfattar det. Har man inte gått i mina skor ska man inte heller säga HUR jag ska göra. Har man gått i mina skor (eller kanske några storlekar mindre då jag har stora fötter) så kan man ge råd men också tänka på hur man själv mådde under perioder då det var som värst. Personer som genomgår samma process i livet, exempelvis en seperation eller ekonomisk kris upplever saker olika och det bör man också tänka på –att vi alla är olika.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0