Att bo själv

är inte alltid så kul. Den 7:e november var det ett år sedan vi bröt förlovningen och i mellandagarna flyttade jag. Det är alltså snart ett år sedan jag flyttade till egen lägenhet för första gången på 8 år. Ja, egentligen har jag knappt bott själv någon gång.

Jag flyttade till min första lägenhet 1/7 1998. Det var en etta på 41 kvm i Kungsmarkens C-hus. I augusti det året träffade jag min första ”riktiga” pojkvän F som jag var tillsammans med till och från i 2 år. Under den tiden bodde han praktiskt taget hemma hos mig men det var ju inte officiellt då han var albansk och jag ”bara” en svensk flicka. Men han hade kläder hos mig, jag hyrde en parkeringsplats till hans bil då han sov hos mig nästan varje natt och han hade såklart nyckel och tillgång till min lägenhet som om den vore hans. Hans familj flyttade i oktober 2000 och då flyttade min arbetskamrat och vän Åsa in hos mig varannan vecka under sin seperation från sin dåvarande sambo.

När hon flyttade ut i slutet av januari 2001 var jag singel och bodde själv tills jag och Morgan blerv tillsammans i slutet av februari. Han flyttade in hos mig egentligen samma dag vi blev tillsammans.

Att bo själv kan vara ganska skönt. Jag känner att jag behöver egentiden, jag har saknat den under de åren jag pendlat och pluggat och samtidigt skulle vara mamma och sambo. Då fanns det inte många stunder man kunde bara vara. Det har jag nu. Men ibland är det alldeles för tyst. Nästan skrämmande tyst. Ibland saknar jag att ha någon att sitta med i soffan och prata med. Att sitta nära någon i soffan och titta på tv. Småsaker. Jag är inte gjord för att bo själv. Jag är gjord för att sitta nära någon i en soffa och prata med. Jag behöver ha någon som vill prata med mig och som inget hellre vill än att sitta nära mig i soffan och titta på tv. Förstår ni vad jag menar?

Vet ni hur man kommer på att man varit utan förhållande för länge? När man drömmer om de man ser på tv. Jag hade en dröm häromnatten. Jag tänker inte återberätta den här för det kan finnas barn som läser ;) men killen som var med i den var såå bekant. Jag kunde inte placera honom men när jag vaknade visste jag att han hette Eric och att jag hade minnesbilder från något tv-program. Jag somnar ofta med tv:n på och vaknar ibland för att stänga av vilket gör att en del minnesbilder inte är så klara. Jag kom inte på vad serien hette men visste att den andra killen i serien varit med i Gilmore Girls (ja, jag har sett den serien!). Jag fick till slut fram att serien heter Supernatural och när jag sökte på Jensen Ackles som min ”drömkille” hette såg jag att han varit med i Våra bästa år/Days of our lives (ja, jag har sett den serien också) och däri hette han ju Eric Brady.. Hur kunde jag ha glömt bort att han var med i den serien? Snygg är han iaf. Och han var väldigt trevlig i drömmen..haha..nu blir det nästan tant-snusk varning så vi lägger ner det. Men visst är det konstigt hur vår hjärna kan få ihop något som hänt under dagen eller som vi sett till en dröm!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0