höga berg och djupa dalar

Är väl första intrycket jag får när jag läser några av mina gamla inlägg. Att ens humör kan växla så. Är det ens normalt?
Det är väl så man reagerar psykiskt och fysiskt efter en separation. Inte för att vår har varit speciellt tuff i form av hårda ord eller liknande men det tär på en när man går igenom något sådant. Som jag beskrivit innan så är det oftast jag själv som sätter krav och stämpel på mig själv. Ordet misslyckande är något som kommit upp ofta i min hjärna under det senaste året.

Men frågan är om jag bode tänka så?
Jag har klarat mig ur ganska jobbiga ekonomiska knipor utan att barnen blivit speciellt berörda och jag har lyckats inreda MITT hem och tagit mig igenom skola med pendling och jag har nu ett jobb som jag fixade själv. Det var ju ingen annan som sökte åt mig eller som gick på intervjun utan det var jag. Det var tack vare att jag är mig som jag fick jobbet. Det kan man väl inte se som ett misslyckande?

Jag har fortfarande vissa val och beslut att fatta för att komma vidare i mitt liv. Men nu när jag börjar må bättre så känns det som att allt kommer ordna sig på ett eller annat sätt. Nu börjar den nya fasen i mitt liv. Det känns iaf så. Och det känns bra!

                                   

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0