Hej mitt vinterland

...eller ja..så mycket snö ä det väl inte just nu men det är vitt ute och det står -11 grader på termometern så visst är det vinter..

Det kom snö i mitten av december och sedan har den, till och från, stannat här. Vi fick en relativt vit jul -även om en del regnade bort på juldagen..

Det var så kallt under ett par dagar när snön kom att vi inte kunde göra något med den. För att rulla en snöboll behövde man ta av sig vantarna och när man rullat två snöbollar med bara händer i flera minusgrader -då FRYSER händerna och de blev lätt lila..

Man ska inte klaga men när ska kommunen eller vem det nu är som plogar, lära sig att om det kommer snö så kan man se till att det inte bara är bilisten som kommer fram. Vi fick gå omvägar för att komma fram på vissa ställen här i byn eftersom de skövlat upp snön till meterhöga snödrivor i vilka det är svårt att köra vagn eller t.o.m pulka.

Fanny gillade inte att det var så mycket snö, hon bara gnällde eftersom det kom snö på vantarna och på halsduken och på stöveln osv.. Fanny är en gnällis!!
Här kommer iaf lite vinterbilder..

 
 


 


Because of you -I am afraid!




En av de finaste låtar jag vet.. kanske för att nästan varje ord stämmer. Men tro inte att det är något smickrande att denna låt får mig att tänka på Dig!


Jag såg mig själv som en ganska glad, positiv men ändå ”moralisk” person. Detta var innan allt det där hände. Det var innan jag kom in i en period av mörka tankar och självdestruktivt beteende. Detta var innan jag fyllde 20. Innan jag mötte den stora kärleken. Och innan jag blev Sviken värre än jag någonsin blivit.

När jag träffade Honom så var jag 18 år och naiv som en fågelunge. Jag föll, kanske inte direkt, men inte långt ifrån. Han var ju såå snygg med sitt stora leende och sammetsbruna ögon. Det var han som blev min första ”riktiga” pojkvän och det varade i 2 år. Eller i 2 år till och från ska man nog säga. För inte var det ett stabilt förhållande. Men han var min bästa vän och på kvällarna låg jag på hans arm och vi pratade om ALLT.  Han om sitt hemland och huset på berget och jag om saker som hade hänt mig som hade gjort mig till en mer försiktig person när det gällde att lita på folk. Saker som jag än idag inte berättat för andra. Men jag berättade för honom. För han var mitt allt!

Våren -99 kom första smällen i vårt förhållande. Vi fick kämpa oss igenom en del..inte hinder..men en del viktiga saker som gjorde vårt förhållande både starkare men också svagare. Det var då de mörka molnen bildades över mig. Jag började gråta för ingenting och hade tankar om att jag inte behövdes av någon längre.

Jag vet inte vad det var som höll mig kvar men något var det. Utåt visade jag inget. Tror inte familj och vänner visste. Mer än att jag gick ner i vikt och att jag kanske inte var så glad längre. Men det var ingen som visste hur dåligt jag egentligen mådde. Ingen förutom Han.

Nyårsafton samma år kommer andra smällen: han har varit otrogen. I över 6 månader. Men trots det gick jag tillbaka till honom. För vem skulle annars vilja ha mig? Jag som var så ful, tjock och misslyckad! Men sen kom det som gjorde att vårt förhållande inte klarade sig längre. Jag fick veta av henne, den andra, att han berättat alla de privata sakerna om mig för henne.  Han bröt förtroendet. Det handlade inte om att han haft sex med en annan, för såå bra var han inte (haha) utan att saker vi pratat om, bara vi två, nu hade spridit sig till henne och hon hade sagt en del saker till sina kompisar.

Det var det ultimata sveket och det svider än idag när jag tänker på det. Det sveket har format mig som människa. Det sveket gjorde att jag i mitt nästa förhållande inte vågade berätta allt. Trots att det förhållandet varade i nästan 8 år så finns det saker som jag inte pratat om. För jag har inte kunnat.

Det är som en spärr som inte ger mig chansen att kunna öppna upp det innersta känslorummet och kunna säga till när jag mår som värst.
Ja är uppvuxen med att man inte ska visa sina innersta känslor..under flera år pratade jag med kuratorer och skolsköterskor för att jag behövde prata med någon. Någon som jag visste jag kunde lita på..någon utomstånde. Jag vet flera närstående som inte tycker att jag har haft något svårt att prata om men alla upplever vi saker olika..

Jag tror att det är en stor del detta som gjort att jag numera är ensam. Att jag inte kunde tala om hur dåligt jag egentligen mådde under en så lång period. Att jag inte kunde förklara hur misslyckad jag kände mig som mamma, sambo, student. Misslyckad som inte kan hjälpa till att dra in pengar till hushållet. Att inte fixa körkortet som vi pratat om.  Att inte klara alla ämnena i skolan. Att inte orka pendla och komma hem och vara en glad mamma som vill göra saker med sina barn. Att inte orka ta tag i viktproblemen. För de kom ju. Jag och mat är en dålig kombination. För jag tröstäter. Och om man tröstäter under en period som denna utan att röra på sig någonting –då kommer övervikten ganska snabbt.

Men inte ens övervikten kunde jag ta itu med. Jag var helt enkelt misslyckad på allt. Nu var det väl inte så illa men om man är inne i en mörk period, som jag kallar det, då känns allt meningslöst.

Att komma ut ur en mörk period är svårt. Alla har väl haft svackor men när man mår som allra sämst då behöver man stöd och kärlek. Man behöver uppmuntran. Man behöver avlastning. Man vill inte ha en massa råd om att ”bita ihop” eller ”det finns dom som har det värre” eller kommentarer bakom ens rygg om att man överdriver eller spelar martyr. Jag lovar er att det inte hjälper!


Mina mörka moln försvann ett tag men än idag kommer det små bitar av det stora svarta molnet och flyger förbi mig vilket gör att jag inte längre kan vara den positiva person jag vet finns där innerst inne. Jag har bra dagar men jag har dåliga dagar. Det är de sistnämnda dagarna som är värst, när man ”måste” låtsas för att inte verka tråkig eller sur. Men har man inte kunnat sova mer än en natts sömn på nästan en vecka, då är det inte lätt att låtsas. De bra dagarna är lätträknade tyvärr. För även om jag mår bra så finns de tankar om misslyckanden i bakhuvudet. Det var ju inte så här mitt liv skulle se ut.

Jag som trodde att när jag var i 30 årsåldern skulle jag vara gift, bo i hus, ha ett fast jobb och ha den där lyckliga familjen som vi alla önskar. Jag skulle ha körkort och jag skulle orka mera. Jag skulle må bra fysiskt och psykiskt. Om 1 dag fyller jag 30 år. Och inte mycket av min framtidsvision stämmer.

Mitt råd till er som tror er ha en närstående som mår dåligt –ge det tid. Inte för lång tid. Men visa att ni finns där under hela tiden. Visa att ni bryr er. Lyssna. Låt dem visa sina känslor och förstå att det inte är dig som de känslorna riktas mot egentligen utan det är känslor som måste komma ut. Får man inte utlopp för de där känslorna blir det stopp till slut. Tro mig. Jag vet vad jag talar om.

… hmm... vad tror ni: har jag en 30 års kris eller för mycket tid att tänka?



Brustet hjärta...



I know it's been some time
But there's something on my mind
You see I haven't been the same
Since that cold November day
We said wee needed space
But all we found was an empty place
And the only things I learned
Is that I need you desperately
So here I am
And can you please tell me (oh)

Chorus:
Where do broken hearts go
Can they find their way home
Back to the open arms
Of a love that's waiting there
And if somebody loves you
Won't they always love you
I look in your eyes
And I know that you still care for me

I've been around enough to know
That dreams don't turn to gold
And that there is no easy way
No you just can't run away
And what we had was so much more
Than we ever had before
And no matter how I try
You're always on my mind
So here I am
And can you please tell me (oh)

Chorus:
Where do broken hearts go
Can they find their way home
Back to the open arms
Of a love that's waiting there
And if somebody loves you
Won't they always love you
I look in your eyes
And I know that you still care for me

And now that I am here with you
I'll never let you go
I look into your eyes
And now I know, now I know

Chorus:
Where do broken hearts go
Can they find their way home
Back to the open arms
Of a love that's waiting there
And if somebody loves you
Won't they always love you
I look in your eyes
And I know that you still care for me

Chorus:
Where do broken hearts go
Can they find their way home
Back to the open arms
Of a love that's waiting there
And if somebody loves you
Won't they always love you
I look in your eyes
And I know that you still care for me

For me
You still care for me...

Släkten är värst?

Visst är det så, uttrycket alltså.. Jag har sett något avsnitt på ”Vem tror du att du är?” och det började åter igen väcka mitt intresse för släktforskning. Jag vet att min moster gjorde en släktforskning för många år sedan men om det var på min morfar eller mormors sida kommer jag inte ihåg. Jag tror att det var morfars eftersom han har släkt från Värmland och en av våra avlägsna släktingar långt bak i ledet var Selma Lagerlöf. Det ni!

Frågan är ju om man ska släktforska på min mammas eller Bernts (min pappa) sida. Jag förmodar att det å ena sidan hade varit mer intressant från Bernts sida då jag inte vet något om den. Jag förmodar att det finns vallonblod längre bak, har alltid fått höra det i och med mina mörka färger: Att min far är ”från öarna”..haha.. Från min mammas sida vet jag ju lite och har frågat min mamma om släktingar vilket inte skulle göra det svårt att forska vidare medan på Bernts sida inte finns så många namn att gå på.

Jag har ju tidigare i år tagit kontakt med en av mina systrar på den sidan, först visste jag ju inte om hon visste om mig men det fick jag veta att hon gjort sedan ett par år tillbaka. Jag skulle ju kunna få lite information från henne men vet inte hur mycket de vill ge mig om ”deras” släkts historia. Jag är ju lite av ”den som finns men man inte pratar om” vilket inte stör mig. Jag är uppvuxen med min mamma och två äldre syskon. Sedan kom det in en ”fadersgestalt” och med det en yngre syster. Men jag har ingen pappa..inte mer än på pappret. Man kan inte sakna något man aldrig haft. Så ser jag på saken.

Såg på webben häromdagen att en av mina äldre systrar från Bernts sida hade fått barn så nu är man moster igen. Fast jag har ju ingen relation till dem mer än att jag känner till dem till namnet. Jag ser då mer fram emot att bli ”mormoster” i februari då min systerdotter ska få bebis. Och Malin, här kommer de slutgiltiga namnförslagen från mig och barnen:

Flicka: Alma eller Pocahontas

Pojke: Mattis eller Danny

Haha..kan du lista ut vem som har kommit på vilket namn?

                ..släktträd..


Liam Norberg vs Joel Kinnaman

Ja, jag vet att det inte går att jämföra dem egentligen då en av dem (läs sista namnet) är en bra skådespelare medan en av dem (läs första) var en stjärna i en film under 1990-talet.

När Sökarna kom var de såå häftig och att Liam åkte fast för ett av Sveriges största väpnade värdetransportrån var ju lite coolt.. Jag tror de flesta kunde alla replikerna i filmen och när jag tittade på Youtube häomdagen för att söka efter klipp från just Sökarna märkte jag att den hel del satt kvar..



Numera har Liam avtjänat sitt straff, blivit kristen och föreläser..Han har t.o.m släppt en bok som handlar om hans liv..
 

Det jag menar att de påminner om varandra är att de båda har något som dels ser farligt ut samtidigt som man vill ta hand om dem för att de ser så vilsna ut..förstår ni hur jag menar?


Efter att ha sett alla 6 Johan Falk filmerna har jag blivit mer imponerad av svensk film. Under det senaste året har det kommit en hel del och jag hoppas att 2010 fortsätter så..

So You Think You Can Dance

Nu har det börjat en ny säsong av SYTYCD. Men jag har kanske tröttnat på konceptet. Eller så kommer intresset tillbaka när det inte är auditions längre utan topp 20. Det är ju då själva tävlingen börjar och talangerna visas upp ordentligt i olika koreograferade danser. Mina personliga favoriter bland koreograferna är Tab-Nat (Tabatha & Napoleon) och såklart Mia Michaels. Vi får se vad som händer i årets säsong..to be continued..


(Förra årets 1:a och 2:a vilket enligt mig borde varit tvärtom då Brandon var överlägsen i hela tävlingen!)

I min by...

Jag bor i en mindre ort.. eller en by kanske man ska säga.. i denna by ska man tydligen inte gå utan köra bil eller moped. För det finns inte många ställen där vi gående kan gå ”rätt”. Ska vi till Konsum får vi korsa vägen på ett mindre säkert sätt eller gå bakvägen från macken där bilarna kör ut som galningar i kurvan. Längs med hela Fredriksdalsvägen finns en liten vit markering inom vilken vi gående ska gå säkra. Men när det kommer två fordon och ska passera varandra så blir det vi som nästan får hoppa ner i diket. För som bilist eller busschaufför kan man ju inte vänta och släppa förbi det andra fordonet. Nej, det vore för mycket begärt!

Att barnen ska kunna gå säkert till skolan borde ju vara allas prioritering men eftersom föräldrar i Nättraby tydligen är såå lata att de inte kan gå med sina barn i en backe körs det med bilen ända fram vilket gör att det trafikeras väldigt mycket precis vid gångvägen för barnen.

30 km skylten som är placerad vid skolan verkar vara osynlig för många, däribland också inräknat busschaufförer, för hade polisen stått med fartkameror varje dag där hade det ramlat in tusentals kronor i böter och säkert ett och annat körkort också.

Uppe på Benabacken körs det med bilar hela vägen fram till ytterdörrar trots att barn cyklar och leker vid parkerna –ingen hänsyn visas och oftast är det högre hastigheter än 20 som hålls där!

Extra pinsamt är det eftersom de flesta som kör som fartdårar runt dessa områden är just föräldrar. Ska det behöva hända något innan man reagerar? SKÄRP ER ALLA BILISTER OCH TÄNK PÅ OSS SOM GÅR!
                                        


Jobba och slita...

Är väl inget jag gjort senaste månaderna. Jag har visserligen varit på Åvägen till och från under hösten men det blir konstigt att vara förälder OCH personal, både för mig, för barnen och för de andra i personalen. Det som känts skönt med att vara på ett och samma ställe så ofta är att man får in rutiner. Även om man inom barnomsorgen inte jobbar samma tider hela tiden så kan man iaf planera sina veckor efter ett schema. Man lär också känna barnen och rutiner vilket är bra.

Det som är tråkigast med att vara timanställd är at man inte kan planera sina dagar. Barnen vet inte heller från dag till dag hur dags de kommer hem. Felicia kan inte planera att ta hem en kompis eller gå hem till någon om jag inte dagen innan fått veta vilken tid jag jobbar. För tänk om jag och den andra föräldern bestämmer en tid och så får jag jobb och inte kan komma ifrån den tid vi bestämt, det blir så dumt.

Från och med 11/1 har jag fått ett vikariat på en förskola här i Nättraby. Det var utsatt som ett 77% vikariat från 091201 -100731 men blev ett 6 veckors 72,5% vikariat. Eftersom jag inte har rätt till a-kassa än så känns det lite snopet men eftersom jag inte fick det andra jobbet som jag hade som nr 1 på min önskelista blev det här. Inte för att jag tror att denna förskola är sämre. Jag har bara hört bra saker om både förskolan i sig och om personalen men jag har ju trots allt läst utomhuspedagogik av en anledning. Men jag ska nog kunna få in det på mina 6 veckors vikariat..haha..

Men även om jag är glad för det jobb jag fick kan jag inte sluta fundera på varför jag inte fick det andra. Var det pga att jag inte har examensbeviset i handen? -för det har jag ju inte till det andra jobbet heller.. Var det rektorn eller personalen där som tog det slutgiltiga beslutet att inte ta in mig och isf varför? Vad har jag gjort under mina tidigare arbetstillfällen där som inte var bra nog? Något måste det ju ha varit, annars skulle jag jobbat där och inte en helt nyexaminerad tjej..hmm.. trist.. men jag e' inte bitter.. bara lite kanske..

Nåja..nu blir det till att göra det bästa av det jobb jag fått.. ska minsann visa alla som inte trottpå mig..haha!


Examen januari 2010?

Jag förstår inte hur tiden gått så fort. Jag satt i höstas och pulade lite med det men kände att det finns gott om tid. Helt plötsligt var det slutet av november och vi blev sjuka om och om igen vilket tog bort mer och mer tid från mina studier. Och så var vi i mitten av december när jag lämnar in utkastet till min handledare som säger att nu får jag kämpa stenhårt om det ska finnas en chans för mig att bli klar i tid. Och jag försöker. Jag försöker hitta motivationen men den finns inte alltid där. Jag har så mycket annat i huvudet och allt får inte plats.

Eftersom Växjö universitet och Kalmar högskola går ihop bildas den 1 januari 2010 Linnéuniversitetet och lite kurser görs om för att passa båda skolorna. Det gör att jag i januari och februari behöver åka upp för några seminarium jag inte räknat med och har nu lämnat in om tjänstledighet under sammanlagt 6 tillfällen.

Som det ser ut just nu känns det som att det är tajt om tid för att hinna med examensarbetet men det känns inte omöjligt än. Jag säger än. Får fråga mig om en vecka eller två.. den 11/1 ska jag upp till Växjö för den obligatoriska presentationsdagen men det måste inte vara helt klart till dess. Jag kommer att lämna in det i januari och sedan om det blir en massa kompletteringar eller inte (förmodligen en massa) så får det bli så. Men då har jag iaf lämnat in det!

Som det ser ut just nu kommer det starta ett äventyrsfritids under 2010 här i Nättraby. Vi fick hem papper då de vill undersöka intresset från föräldrar som har barn som till hösten kommer att gå F-2. Felicia ville INTE vara ute hela tiden. Vet inte om hon får tillräckligt med det utanför skoltid så hon känner att det räcker. Hon är mer inne i en pysselperiod och vill gärna rita, måla och klippa. Det som verkar bra med det här äventyrsfritidset är att de skrev tydligt att det inte bara handlar om att man ska vara ute utan att man ska göra något med tiden man är ute. Det är det som är utomhuspedagogik för mig. Att bara ta på sig och barn kläder för att gå ut – det är utelek/utevistelse men att göra något ”vettigt”, lärorikt och användbart medan man är ute – DET är utomhuspedagogik.

Jag kommer säkert söka tjänsten när den kommer ut. Även om jag tidigare inte varit intresserad av just skolålder/fritids så känns det som att jag har börjat ändra mig lite och gärna jobbar med 4-6 åringar..och varför inte 6-8 åringar?


30


årsdagen närmar sig med stora steg. Handlar mer om timmar än dagar kvar nu.. Usch.. känns som att man nu lämnar tröskeln från att vara ung..i 20 årsålder..till att nu komma upp i de lite högre åldrarna..det känns jobbigare att fylla 30 än 25.. går inte ens att jämföra.. åldern är inte bara ett nummer..de enda som säger så är de som förnekar sin ålder och därmed inte hamnar i någon ålderkris..

Det finns en massa saker jag skulle kunna önska mig till min 30 årsdag. Körkort, ett fast förhållande med den jag älskar, en bättre hälsa (lägre vikt), mitt examensbevis och ett fast jobb. Inget av det är något som någon annan kan ge mig utan det är allt saker som jag kommer få arbeta med att få själv.

Jag önskar mig istället middag med familj och vänner, jag önskar mig något som har med avslappning att göra. Eller ett presentkort så jag kan köpa utekläder nu när jag sa börja jobba "på riktigt". Jag skulle gärna velat ut och resa men vem ska ha råd att ge mig något sådant? AHA, jag önskar mig en stor lottovinst för mig eller någon i min familj..haha..

Nej, att vi alla får fortsätta må bra är väl det viktigaste. Vi har haft tur i vår familj som inte drabbats av allvarliga sjukdomar eller liknande. Så det är väl det som får bli min slutgiltiga önskan: att vi får fortsätta med den turen.

Nej, jag önskar att hela familjen skulle vara samlad på min födelsedagsmiddag, och den inkluderar även dig Jennifer. Jag önskar att du hade varit här. Det är min sista önskan inför födelsedagen med den stora trenollan..


Heeej jul!

 

Och så var julen över för denna gång. Det har varit en av de mest lugna jular jag varit med om. Känns också som om de flesta nu börjat lära sig att köpa julklappar i god tid för så stressigt har det inte känts någonstans i affärerna. Det har inte varit jätteköer trots att jag var på MAXI den 22:a.

Jag hade lagt fram förslag till min familj att vi skulle fira jul på juldagen så jag kunde ta det lugnt med barnen på julafton. Eftersom jag hade fm förra året och Morgan då em så var det detta året tänkt att vi skulle byta och jag då ha dem lagom till Kalle Anka började. Men vi kunde ju inte åka någonstans, jag har ingen bil och det går inga bussar efter kl 13. Då var det tänkt att alla skulle komma hit till mig och barnen men det kändes som att det skulle bli farande överallt för alla då Teddy skulle fått köra två vändor med bilen osv. Det blev istället så att vi bestämde att vi firar jul på juldagen.

Eftersom jag har barnen varannan jul framöver så vill jag göra den så perfekt och lugn som möjligt.

 *klickis

Det började med att vi alla fyra firade dagen före dopparedagen med Bingo Lottos uppesittarkväll och massa gott julgodis. Dagen efter blev det julfrukost och sedan åkte vi alla iväg till barnens farföräldrar i Jämjö. Tomten kom dit och tro det eller ej men jag hade också varit snäll. Jag fick presentkort på Lindex, mysvantar, mysstrumpor och lite badartiklar. Sedan åt vi ostkaka och julsmörgåsar. Innan vi åkte gjorde vi en snögubbe och snölykta för nu var ju snön perfekt att leka med.



 
Väl hemma blev det Kalle Anka och sedan julklappsutdelning. Tomten hade ju redan kommit och lämnat paketen i Nättraby så honom träffade vi inte igen. Barnen fick mest ”praktiska” saker i år. Alltså inte bara en massa leksaker som kommer att ligga överallt utan spel, pussel och målarsaker. Visst fanns det någon Barbiesak till Felicia och Duplo till Fanny men inte så mycket som det har varit tidigare.  Jag fick mini-spa saker av Morgan och en spikmatta av barnen. Precis vad jag ville ha!

På kvällen blev det traditionell julmat och jag har nog aldrig känt sådant lugn på julafton. Det fanns tillfällen när det inte ens kändes som jul pga av lugnet..haha..

      
På juldagen åkte vi till Långö för att fira med min familj och dit kom tomten. Felicia tyckte att han var väldigt lik Teddy men eftersom vi alla sa att ”NEJ, det är INTE Teddy!” blev hon osäker och sa att han iaf var lik Teddy men det var nog inte han..haha..man får lura barn..om det är i gott syfte..

   
Mera julklappar att packa in i bilen och som ska in i lådor och skåp och hyllor. Ska rensa bland Fannys saker och ta bort t.ex. knopp-pussel och böcker som är för mindre barn, nu har hon ju fått saker passande för sin ålder.

Så denna jul blev en lugn och nästintill perfekt jul för mig och barnen. Jag tror de blev glada över att få fira jul med både mig och deras pappa och att det var fina julklappar tomten kom med. Tack alla för de fina presenterna!


RSS 2.0