Because of you -I am afraid!




En av de finaste låtar jag vet.. kanske för att nästan varje ord stämmer. Men tro inte att det är något smickrande att denna låt får mig att tänka på Dig!


Jag såg mig själv som en ganska glad, positiv men ändå ”moralisk” person. Detta var innan allt det där hände. Det var innan jag kom in i en period av mörka tankar och självdestruktivt beteende. Detta var innan jag fyllde 20. Innan jag mötte den stora kärleken. Och innan jag blev Sviken värre än jag någonsin blivit.

När jag träffade Honom så var jag 18 år och naiv som en fågelunge. Jag föll, kanske inte direkt, men inte långt ifrån. Han var ju såå snygg med sitt stora leende och sammetsbruna ögon. Det var han som blev min första ”riktiga” pojkvän och det varade i 2 år. Eller i 2 år till och från ska man nog säga. För inte var det ett stabilt förhållande. Men han var min bästa vän och på kvällarna låg jag på hans arm och vi pratade om ALLT.  Han om sitt hemland och huset på berget och jag om saker som hade hänt mig som hade gjort mig till en mer försiktig person när det gällde att lita på folk. Saker som jag än idag inte berättat för andra. Men jag berättade för honom. För han var mitt allt!

Våren -99 kom första smällen i vårt förhållande. Vi fick kämpa oss igenom en del..inte hinder..men en del viktiga saker som gjorde vårt förhållande både starkare men också svagare. Det var då de mörka molnen bildades över mig. Jag började gråta för ingenting och hade tankar om att jag inte behövdes av någon längre.

Jag vet inte vad det var som höll mig kvar men något var det. Utåt visade jag inget. Tror inte familj och vänner visste. Mer än att jag gick ner i vikt och att jag kanske inte var så glad längre. Men det var ingen som visste hur dåligt jag egentligen mådde. Ingen förutom Han.

Nyårsafton samma år kommer andra smällen: han har varit otrogen. I över 6 månader. Men trots det gick jag tillbaka till honom. För vem skulle annars vilja ha mig? Jag som var så ful, tjock och misslyckad! Men sen kom det som gjorde att vårt förhållande inte klarade sig längre. Jag fick veta av henne, den andra, att han berättat alla de privata sakerna om mig för henne.  Han bröt förtroendet. Det handlade inte om att han haft sex med en annan, för såå bra var han inte (haha) utan att saker vi pratat om, bara vi två, nu hade spridit sig till henne och hon hade sagt en del saker till sina kompisar.

Det var det ultimata sveket och det svider än idag när jag tänker på det. Det sveket har format mig som människa. Det sveket gjorde att jag i mitt nästa förhållande inte vågade berätta allt. Trots att det förhållandet varade i nästan 8 år så finns det saker som jag inte pratat om. För jag har inte kunnat.

Det är som en spärr som inte ger mig chansen att kunna öppna upp det innersta känslorummet och kunna säga till när jag mår som värst.
Ja är uppvuxen med att man inte ska visa sina innersta känslor..under flera år pratade jag med kuratorer och skolsköterskor för att jag behövde prata med någon. Någon som jag visste jag kunde lita på..någon utomstånde. Jag vet flera närstående som inte tycker att jag har haft något svårt att prata om men alla upplever vi saker olika..

Jag tror att det är en stor del detta som gjort att jag numera är ensam. Att jag inte kunde tala om hur dåligt jag egentligen mådde under en så lång period. Att jag inte kunde förklara hur misslyckad jag kände mig som mamma, sambo, student. Misslyckad som inte kan hjälpa till att dra in pengar till hushållet. Att inte fixa körkortet som vi pratat om.  Att inte klara alla ämnena i skolan. Att inte orka pendla och komma hem och vara en glad mamma som vill göra saker med sina barn. Att inte orka ta tag i viktproblemen. För de kom ju. Jag och mat är en dålig kombination. För jag tröstäter. Och om man tröstäter under en period som denna utan att röra på sig någonting –då kommer övervikten ganska snabbt.

Men inte ens övervikten kunde jag ta itu med. Jag var helt enkelt misslyckad på allt. Nu var det väl inte så illa men om man är inne i en mörk period, som jag kallar det, då känns allt meningslöst.

Att komma ut ur en mörk period är svårt. Alla har väl haft svackor men när man mår som allra sämst då behöver man stöd och kärlek. Man behöver uppmuntran. Man behöver avlastning. Man vill inte ha en massa råd om att ”bita ihop” eller ”det finns dom som har det värre” eller kommentarer bakom ens rygg om att man överdriver eller spelar martyr. Jag lovar er att det inte hjälper!


Mina mörka moln försvann ett tag men än idag kommer det små bitar av det stora svarta molnet och flyger förbi mig vilket gör att jag inte längre kan vara den positiva person jag vet finns där innerst inne. Jag har bra dagar men jag har dåliga dagar. Det är de sistnämnda dagarna som är värst, när man ”måste” låtsas för att inte verka tråkig eller sur. Men har man inte kunnat sova mer än en natts sömn på nästan en vecka, då är det inte lätt att låtsas. De bra dagarna är lätträknade tyvärr. För även om jag mår bra så finns de tankar om misslyckanden i bakhuvudet. Det var ju inte så här mitt liv skulle se ut.

Jag som trodde att när jag var i 30 årsåldern skulle jag vara gift, bo i hus, ha ett fast jobb och ha den där lyckliga familjen som vi alla önskar. Jag skulle ha körkort och jag skulle orka mera. Jag skulle må bra fysiskt och psykiskt. Om 1 dag fyller jag 30 år. Och inte mycket av min framtidsvision stämmer.

Mitt råd till er som tror er ha en närstående som mår dåligt –ge det tid. Inte för lång tid. Men visa att ni finns där under hela tiden. Visa att ni bryr er. Lyssna. Låt dem visa sina känslor och förstå att det inte är dig som de känslorna riktas mot egentligen utan det är känslor som måste komma ut. Får man inte utlopp för de där känslorna blir det stopp till slut. Tro mig. Jag vet vad jag talar om.

… hmm... vad tror ni: har jag en 30 års kris eller för mycket tid att tänka?



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0